---- Strängt personligt: ---------- Calamnius i Hässelby---- MED HÄSTAR i 22 ÅR

Nylands Brigads "Reidi", en av de fina halvblodshästarna jag gärna red under mina finska ryttarår. Ehuru rikssvensk blev jag placerad som (vpl) ridstallchef på brigaden (men kallades mest för "stockholmsridläraren"). Ovanligt att en finsk beväring, som det heter i Finland, som "08" från Sverige sätts som stallchef.

Välkommen till vår webbsida

Välkommen till vår webbsida

-------------------------- TURJA SLOTT I SUOMUSSALMI -------------------------- Journalbild, nedan till höger, från det stora förintelseslaget i Suomussalmi för sjuttio år sedan vid finsk-ryska gränsen (här Raatevägen) med ett bittert kaos av förfrusna döda ryska soldater och hästar och en oändlig kö av förstörda fordon. Nära farfars gård, "Turja Slott", Turjanlinna, gick en hel sovjetisk elitdivision under. Gården blev en krigszon. Fortfarande finns rester av en kulspruteställning kvar vid vår strand. Delar av många glömda ryska soldater finns kvar i de djupa skogarna runt Turjanlinna. Genom segrarna kunde finnarna stabilisera den nordfinska fronten under vinterkriget 1939-40. Den internationella pressen satte Finland på världskartan efter slaget i Suomussalmi. Krigshistorikerna beskriver det som ett finskt militärt mirakel. Röda Arméns två starka elitenheter, 163:e divisionen och 44:e divisionen (många tusen man i varje) skulle skära av Finland på mitten här uppe i det "veka livet". Suomussalmi Kyrkby, där förfäder varit präster, brändes ner av finnarna vid övergivandet för att inte "gratis" ges bort till den sovjetiska krigsmakten. Ryssen behöll den nedbrända byn kriget ut.

 



Ingår i vykortsserie: Calamnius Släktförening, 2000.
(The Calamnius Group, www.kianto.org)
 


Min farfar Ilmari Calamnius-Kianto kör ren på Kiantajärvis is framför sin författargård.
Denna i Finland och Ryssland så kända och storartade gård under 1920- och 30-talet brändes med alla hus ner i grund under Finska Vinterkriget. Längre fram berättar jag mer initierat hur (i  förlorade sidor som ska restaureras).
En stor sorg för farfar som aldrig hämtade sig från katastrofen. Han var bara en av de tiotusentals finnar som med sina nedbrända gårdar fick betala krigets pris.  
Det författarställe och museum som nu turister i grupp per båt besöker, är bara en skugga av det forna... 
Kiantos egendom, Turjanlinna ("Turja Slott"), gränsar med lång strand mot det vresiga sjösystemet Kiantajärvi, där så många tusen stupade ryska soldater har sin grav efter det stora förintelseslaget i Suomussalmi.

Mot öster är Turjanlinna granne med eviga Moder Ryssland. I hundratals år fiende till Finland och Sverige när de båda länderna var ett rike från 1200-talet fram till vår tid. Finland var under alla dessa år Sveriges östra riksdel.

Finland blev från 1809 som Storfurstendöme en del i det i det väldiga ryska riket när den svenska krigslyckan vänt sig och och Finland måste överlåtas till ryske tzaren för att få fred.

Den kommande sovjetstaten blev sedan en nygammal fiende till Finland. Landet var enbart en bricka i det storpolitiska spelet. Ett "bondeoffer" på Hitler och Stalins stora Europakartan.
Det började med Vinterkriget 1939-40: Resterna av de då sönderrivna ryska divisionernas flykt över Kianta-isen efter Suomussalmislagen i riktning mot Sovjet, tog sin sorgliga skörd av ryska män denna fasans bistra krigsvinter 1939-40 efter finnarnas seger. (Även kvinnor fanns med i de två skingrade divisionerna.)

Men Ilmari Kianto finns kvar. Farfar är begravd på egen mark under ett präktigt klippblock med en latinsk sentens (han talade och skrev latin).


Farfar är även bevarad till framtiden som stor granitstaty utförd av professor Kain Tapper, uppställd på torget i centralorten Ämmensaari mitt emot "Turja Slott".

(ANM: Turja är en samisk häxa.






 
Finska staten utgav frimärket på hundraårsdagen av hans födelse.

Släkten har bevarat gården Turjanlinna som museum genom åren i aktiebolagsformen Ab Kiannon Turjanlinna Oy.
Ett jordarv: Jag samäger här en stor fin strandtomt tillsammans med min bror. Inte nästgårds, den ligger 60 mil från Helsingfors! Och man kommer inte dit med sin bil precis...


ETT VRESIGT KIANTAJÄRVI
En rejäl junistorm på Kianto-sjön. 
Foto: Raija-Liisa Kianto, juni 2009.

Min kära faster Raija-Liisas båt var nära att slås sönder. Sjösystemet är stort och inte att leka med. Farfars bastu skymtar vid stranden långt i bakgrunden. Så lång är gårdens strand.
Båt är enda sättet att komma till Turjanlinna.

Det går att under en dagsmarsch med kompass gå runt Kianta och följa vandringsstigar genom storskogen. Tyngre gods kan transporteras med traktorsläp på vinterisen.
Här är det väglösa ödemarker på riktigt. Oändliga mil av kvidande ensamhet.
Vitnande ben av Rysslands stupade soldater kommer fortfarande fram i jorden.
Min faster har berättat om skelettdelarna; när hon som ung flicka ensam gått på stigarna, där så många av den gamla fienden finns kvar i den finska marken. 
Inget för den räddhågsne.
Finland har försökt att återföra sina "sista" stupade män till finsk jord genom olika expeditioner till de gamla stridsområdena i Ryssland.
(Jag har själv varit med på en finsk-rysk militärexpedition långt ute i Ryska Fjärrkarlen där fallna finnar fortfarande finns kvar i den svårt otillgängliga ödeterrängen, smockfull av rostad taggtråd, försåtmineringar och blindgångare i raserade löpgravar.) 

Uppe i finska ödemarks-Soumussalmi har gamla Sovjet många tusen personliga "krigsärenden" att ansvara för.

 


EN RESEDAGBOK
FRÅN ÅR NOLL 
                         
                           Dalarna, Uvberget,
                           nära Grangärde kyrkby.
                           
                           Här till höger tänder svåger Gösta ljusen
                           i storstugan. Min hustru Ingela bredvid.


Det rysliga Uvbergsmordet tas upp längre fram i min Hemsida.

Hästar och ryttare och körning
Jag berättar om
Världens Minsta Körbara Sjuglasvagn

 
 
Fyrspannet med sjuglasvagnen och de kungliga passagerarna lämnar Drottningholms Slott. KG Svensson är kusk. Hjälpkusken sitter till vänster. Två pager uppvaktar baktill. Ett stort evenemang. Säpo glider diskret efter.
Foto: MacAck.


- Vagnen som HKH Kronprinsessan Victoria av Sverige har körts i med fyrspann på Drottningsholms Slott med ridhuschef KG Svensson, Djursholm. En av Sveriges skickligaste hästkarlar och utbildare i hoppning i svåra klasser samt spannkörning!
Ett nog unikt framträdande som inte går att göra om!

 
Drottningholm. Kronprinsessan på väg till invigningen av de europeiska ryttarspelen i Slottparken. Säpos två bilar kommer tätt bakom.

 


De söta hästarna står i parken på Drottningholm och blir fotade av förtjusta tyskar.

UTSTÄLLNINGAR
Alla Hästars Dag 1972, Stockholmsutställningen, Solvalla.
Då kördes den med tvåspann för ponnier av ägaren i uniform m/ä.


REKORDHUSET
Utställs nu på Guinness i Stockholm
.


Guinness Rekordhus
, Gröna Lund, Stockholm.
Guinness Rekordhus/Waxkabinettet,
Kolmårdens Djurpark, Norrköping.
European Pony Championship 1992, Europamästerskapen för ponny, Drottningholms Slott.
HKH Kronprinsessan av Sverige var spelens beskyddare.
Ett samarbete mellan Kungl Hovstallet i Stockholm, SÄPO, Europamästerskapens Organisationskommitté samt hästägarna (till de fyra samspelta ponnierna i fyrspannet) möjliggjorde denna unika offentliga uppvisning.

- Vidare om "mina" gamla hästar på Karlberg i Sverige och i Finska Armén, om hästpolare och finska militärer och när General Mannerheim paraderar med den döde ryske tsaren  Nikolaj II på Nylands Brigad.  

Jag berättar även om en Grand Tour med vännen Anders B en gång, på MÅNGA hjul, ner till främmande länder, med oftast 40-50 ton hängande baktill... 
- Då krävs det starka hästar.

Inte bara fyrfotingar
Även två- tre å fyrhjulingar har varit mitt resesällskap.

Bilstallet har gett resor både
mot lättsamma eskapader och
tröttsamma ändstationer.


NÄRA ATT RYSSEN SKÖT EFTER MIG
Hundkoja i Sovjet

Jag har blivit hotad med maskinpistol rätt i ansiktet i (gamla) Sovjet av iskalla soldater vid en vägspärr (betongvärn med fast kulspruta) och tvingats vända åter (tack) till Finland på den ryska transitvägen från Finland, mellan Viborg och Leningrad, trots finskt pass, lagligt visum, introduktionsbrev på ryska samt ett särskilt fordonstillstånd! All den här riktigt svåra pappersexercisen hade jag naturligtvis fått hjälp med av proffs i Helsingfors.

I Sovjet såg man Finland lite som ett vänland och det fanns vissa resemöjligheter till det tvärstängda kommunistiska paradiset med finskt pass.
Då körde jag min dyrköpta svenskregistrerade Austin Morris 1100, "storkojan", Racing Greenlack och grönt konstskinn, naturligtvis.

Mina papper dög inte och kapitalistbilen med "spionregistrering" skulle beslagtas vid vägspärren.
Jag blev plundrad på min klocka, skandalöst! 
När jag vände bilen på vägen tänkte jag att de skulle skjuta mig för flyktförsök! Då blir soldaterna "Sovjetunionens Hjälte" (som att få Nobelpriset), eller i varje fall medaljerade!
Ensam utan vittnen var man skyddslös mot rysk vapenövning.

Njet Estland, njet Polen
Planen var att ta mig fram till estniska gränsen och det slutna landet och med hjälp av mitt rekommendationsbrev och finn-passet komma in i Estland och få besöka en känd sovjetisk militärridskola där. Ryssarna är ett duktigt gammalt ryttarfolk.
Helst hade jag velat komma till Polen. Polen är en riktig ridnation, inget som det röda styret påverkat. De ridande polska lansiärerna var de tappraste av de tappra under Första Världskriget. Men Polen var lika omöjligt som en resa till Månen (då).

Ett problem redan från början i Sovjet var soppan. (Hade inte råd att tanka fullt i Finland.) För låg oktanhalt gjorde att bilen misstände hela tiden. Visste inte att tändningen skulle byggas om för skitbensin! Bara att få tillstånd att tanka var ingen barnlek. Nästan som att möta Telias kundtjänst. Deras kundtjänst har samma maskinmässiga och ofördragsamma attityd som en sovjetiskt funktionär!
Tyvärr tog bilmotorn stryk av ryssoppan.

MISSTÄNKT SOM SPION I ÖSTTYSKLAND
Lillcittra till Berlin
Ett annat år, en annan resa, en annan bil, har jag suttit i timslånga förhör i ett kalt östtyskt gallerförsett förhörsrum med en rysk kapten och beväpnade soldater bakom mig.
Det här var på Murens tid då den östtyska folkpolisen sköt ner de som kom för nära de minerad taggtrådsgränserna. Personer kunde försvinna spårlöst.
Jag hade överskridit den tillåtna tiden för körningen i Östtyskland på transitvägen mot Berlin.
(Hade faktiskt lämnat transiten, ett svårt brott som kunde gett mig fängelse om jag inte rent av bara hade "försvunnit" som misstänkt spion!)

Jag hade följt min svenska pappas spår och lyckats ta mig över till Ravensbrück, det fruktansvärda nazityska koncentrationslägret för kvinnor som stod övergivet, orört och avspärrat.
Vågade aldrig ta fram min gömda kamera ur bilen där. Men det jag såg räckte. Fotografering innebar arrestering.
Raderna av dödens väntrum, träbarackerna, fanns då kvar.
En östtysk kille (som fick min svenska chokladkaka) visade mig en stensättning innanför det trasiga stängslet när vi vågat oss in några meter. (Nu hade det kunnat bli 10 års arbetsläger för oss båda.) 
Förstod sedan att det var en av selektionsplatserna, tyckte jag kände igen stenplanen i en TV-dokumentär många år senare. 
Mest var jag nervös för bilen som jag skuffat in bakom ett grishus. Tänk om den inte startade eller blev stulen!
Den tyska kulturskymningen fick i Ravensbrück åter ett fasansfullt ansikte.

Pappa hade varit där på plats i krigets sista veckor tillsammans med svenska militärer som observatör och medhjälpare vid den svenska expeditionen 1945. Ravensbrück mörkades givetvis av östtyskarna, inget att vara stolt över...

I förhöret efter att jag blivit stoppad före gränsen till Väst-Berlin beskrev jag beskrev (på tecken-svensk-engelska) min försening med det svåra att piska fram de 12.5 franska småhästarna i min lilla bil på den tillmätta tiden genom Östtyskland. Jag visste att bilen var en "Ranska", finska för Frankrike.
Den fyrkantiga rysskaptenen blev riktigt misstänksam när förhörstolken (som faktiskt bjöd mig på lite sågspånssmakande kaffe ur sin termos, tack) märkte att jag inte alls kunde finska!
En lillcittra, Citroën 2-CV med tygtak och luftkyld MC-motor, hade de ALDRIG sett! Tur att det inte fanns vägkameror. Kanske mitt pass räddade mig ändå. Östtyskarna tyckte nog att Finland var lite halvkommunistiskt. Det fanns även tyskar som gillade Finland som gammal vapenbroder under kriget mot kommunisterna. Se där, två ruggiga ideologier som omfamnade samma land...

Det hårda politiska klimatet och det "kalla kriget" gjorde att många länder, med all rätt, hade spionnojan. Det svenska spioneriet i Estland och mot Sovjet är ju känt i dag.

Väl frisläppt från Östtyskland blev jag sedan tokkritiserad i Väst-Berlin. Den larmade finska ambassaden tvådde sina händer. De rådde mig att lämna kvar bilen och flyga hem... 
Det var en resa med min lillcittra.
I Öst-Berlin sedan - jojo, jag blev insläppt där minsann - körde jag min bil UTAN framdörrar. 
Jag var inbjuden att bo i Berlin av min dåvarande.
Vännen Gunilla Ö menar att hon hatade mig länge för mitt tilltag.

NÄSTAN FAST I RYSSLAND
Finne igen med finska militärer
Senare i livet har jag tvingats ut på uppställning i ett led för skarp inspektion från beväpnade milismän vid tullstationen i det "nya" Ryssland på hemväg med en halvofficiell finsk delegation (eftersök av stupade finska soldater i Fjärrkarelen). Nu var jag plötsligt svensk men med gammalt finsk militärpass och finsk visering från Helsingfors.
Vi expeditionsmedlemmar (finnar) beskylldes för "olaga penninginnehav" och några officiella introduktionspapper var plötsligt inte korrekta... Gränsen stängd!
(Muntligt kan jag berätta vad jag egentligen hade med mig från slagfältet i Ryska Fjärrkarlen...)
Faktum är att den finske expeditionsledaren helt enkelt betalade vissa avgifter och gränsen öppnades!
DET HÄR HAR JAG SMYGFOTO PÅ. Mycket klokt!


Ljustuta i tio mil
Första egna bilen var en Fiat (egentligen F.I.A.T.) 1400  Venezia (osäker på stavningen), årsmodell troligen 1954, ett uppriktigt spontanköp från en "Hederliga Harry" på ett biltorg i Västerås under en genomresa. 400 pix i ett ridkursarvode brände i fickan.
Ett underligt klickande hördes när man tog i den stora kromade rattringen - märkligt. Först efter en tid upptäckte jag att det var en ljustuta! Okänt för mig. Klickar relä? Sådan var min bilkunskap... 
Fiaten höll hela tio mil vilket gav en milkostnad på cirka 40 kronor. Den var klart bra att köra, att den gav upp berodde på dåliga vibbar.

Vännen och ridkollegan Lasse S körde då Porsche som på kort tid slukade hela hans studiebidrag.
Roligare kan man inte ha med körkort.


Tro det eller ej
:
Fiaten med sin lyxiga ljustuta och registreringsskylten A 46364, ligger sedan 47 år begravd på tre meters djup (!) i Hässelby Slottspark (jag bodde som ung ridlärare på Hässelby Slott). Men först hade jag legalt sålt den för en krona till en annan begåvad bildåre.
Berättar nog mer senare.
Minns du? Gunnar A, i Vällingby år 1962, om du läser det här, skicka en spark i ända till mig!

Men faktiskt inte min första bil. Det var en treaxlad lastbil i trä. Ett sandlådefoto visar cirka år 1946 en stolt lintott med lastbilen på anläggningskörning.

Senare i livet kom jag att köra treaxlat i fullskalemodell på det s k C-trafikkortet (= tung lastbil yrkesmässigt utan släp).
 
Kör den treaxlade jourtankbilen i vinternatten. Bunkrar upp mer olja, E1, uppe på tanktoppen, har riggat upp min fyrkantiga Rolleiflex 6x6 bredvid på stativ bredvid med mekaniskt utlösare. Stora hamnkranen nere i Värtan skymtar bakom.

Ormen under bilen
I familjen har det sedan funnits mera Fiatbilar. 
Den kända tvålkoppskarossen, 1500 C -67. Efter två år visade den sig helperforerad under den fina underredsbehandlingen. Fy på dig i Hallstaviksfirman!
En närstående person i min ingifta släkt sade att där ska man köpa beprövat italienskt! Denne persons egna töntiga "sportbilar" från den specialistfirman borde gjort mig misstänksam och faktiskt knackat lite i Fiat-balkarna. Dumt. Då kunde jag nämligen smidig som en huggorm lägga mig under misstänkta bilunderreden.

Fälgkorset på hugget
På en uteplats i Solna, sumpade jag en gång en skruv ner i förgasaren på Fiaten som hamnade i insuget. Men hjälp av fälgkorset (!) lyckades jag demontera grenrör med dubbelförgasaren och ta tillbaka elakingen (den hade ju annars knäckt en ventil på nolltid. Så lättmeckad var tvålkoppen. Men med tiden har jag skramlat ihop bättre verktyg. 
Sådana behövdes till V6-an i Volvon (usch, kommer senare).

Och "juggajagst", min blivande hustrus helfräscha Fiat-Jagst 600 på jugoslaviskt licensbygge.

Ett tyskt rosteri
Jag har haft en serie A-B-C-Opelbilar av olika storlekar som rostade nästan som "Hon dansade en sommar", vackra Borgward Isabella från sent 1940-tal. Men just Isabella fick jag inte ihop det med.
 
PANSARUTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM PÅ ARMÉMUSEETS GÅRD.
För Svenska Vapenstiftelsen och officerselever samt en militärdelegation från Finland. Min ärvda enpundiga tsarryska salutkanon var utställd på Vapenhistoriska avdelningen och tilldrog sig visst intresse (- "oj, är det verkligen din?").

Min gula JFU-Opel har jag här med på stridsvagnsutställning på Armémuseum i Stockholm. Enda gången en liten civil bil är insmygen på en sådan visning.
Inte så konstigt. Opel Cityn och stridsvagnen (Strv m/21) längst till vänster är båda byggda i Tyskland. Och stridsvagnens chassi är delvis byggd på Daimler bildelar och har en Benzmotor på 55 HK. Den kallades då "lätt kavalleristridsvagn" och var en av tio i största hemlighet inköpta vagnar från det tyska överskottslagret år 1921! Det blev starten till det senare svenska Pansarvapnet.
Stridsvagnstypen  (Strv m/40) bredvid Opeln, hade jag slätmarkskört som skolpojke. Sveriges då tyngsta stridsvagn (men ett klent kort i förhållande till utlandets vagnar).


Med ett stort antal års mellanrum har jag fått provköra tre olika stridsvagnstyper, en pansarbil (den berömda svenska KP-bilen) och en krigsbil modell 1944, Dodge Fargo, från D-dagen.


För krig och fred.
De två riktig tunga landfordonen som alltid intresserat mig, har båda haft stor betydelse under vår industriepok; stridsvagnen som raserat städer och bekrigat nationerna och ångloket som fredligt sammanfört folk och länderna.


Kungligt köp
Genom lyckliga omständigheter har jag fått tillgång till olika tjänstebilar. Mest pimpade av alla var Chrysler New Yorker, en 61:a, som jag själv fick köpa in från affärsmannen och prinsen Bernadotte på dåvarande Anglo-Nordic Company. Jag var då försäljnings- och direktörsassistent på ett svenskt-danskt företag i Stockholm.
Flotta "dubbel" AA 3166 är regnumret på det bevarade orginalkvittot. 300 SAE-hästar! Nittontusen kronor var priset då. Så dyrbara hästar har jag aldrig varit nära.

Tre liter milen
Ni som kan USA-bilar vet att dessa var nerlusad med elsoffor i halt skinn, elrutor, radio (med spelare tror jag) och elantenn, knappautomat på ratten så klart och massor av vingliga och utspridda tillvalsprylar och funktioner som krävde fackmannens händiga och ständiga omsorg.
Så här i efterhand: Smakfullt som en tarmsköljning.
Bensinnotorna vågade jag aldrig ta i. Avgasvärden som en gammal rysk stridsvagn.

Rymdraket på två P
När VD ville ha sin Chrysler fick jag ta bussen, eller hänga med honom. Eller ta min Folka (1500 Limousine -59), som såg ut som varukorgen vid ett internetköp där den stod bredvid det svarta öket med rymdraketsfenorna i vårt garage i City. (Vi hade då fem p-platser, en för verkmästarens lätta lastbil, en för disponentens Jagga, och två platser för Chryslern samt en för min egen fyrhjuling. Alla var vi bilfreak.) 

Det här var absolut före tiden med hängslen och livrem (= säkerhetsbälte, nackstöd, två-kretsbromsar och konstgjord stabiliseringstekno).

Men med ärlig USA-brutal must under gasplattan!

Ett bestämt pedalstamp kostade väl som minst en hundralapp i dag per kick bara i bensin och däcksrök.
= barnsligt, dyrt och häftigt!
En lillcittra dör redan första gången av ett sådant skamgrepp.

Med en kraft som hästarna i en kavallerigrupp (som jag har ridit med och i). Med sina superfenor och ladugårdsbredd gav Chryslern jänkarvulgot ett ansikte som det heter.

Ett fall framåt: Med tiden fick jag privat köpa företagets Ford Transit lättlastare med kapell. Som ett friggebod men nyttigare än törstiga skrytbilar. Då kunde jag flytta allt mitt eget själv, varje gång...

Men hästarna och ridningen fortsatte jag med.

Kör första offentliga uppvisningen med Sjuglasvagnen


Min fortsättning på 4 hjul

Även här fyra hjul, förstärkt med åtta hovar. Mitt ekipage blev enormt uppmärksammat på hästuppvisningen på Solvalla, Stockholm. Mina så söta och bussiga hästar heter, från höger, Tjaff (Ågesta Ridskola) och Tarzan (Hufvudsta Ridskola).
ANM: Nu får jag inte rum i min unform m/ä.

Det va en resa dé...
EUROPATOUR

Det hände sig för några år sedan:
En extra resa mitt i min Resedagbok!


Min gamla vän och motorcykelkompis, med eget åkeri (förutvarande chef för egen utbildningsakademi, där även jag fått varit föreläsare mot bussigt arvode), ringde en dag och sade att jag skulle med på en kort tripp över "någon" natt.

Han kör riktiga bilar, sådana med 5-6 axlar och långtradare med 7 axlar.
De som sett honom lite blaserat backa in dragbil och jättesläp till en trång lastkaj, lägger ner och blir bara söndagsbilist.
Det var med långa trailerekipaget som skulle "neråt" en kort resa. En tandborste räckte som bagage... 
Jojo!
Hela ekipaget slutade dock inte att rulla förren stora delar av bl a Belgien och Frankrike hade hemsökts på olika adresser.
På väg till MAZDA:s fabriksnederlag (med dyrbara motordelar från Japan), långt inne i Belgien (man anade Första Världskrigets oändliga skyttegravar), började sluttampen på vägen bli till två enkla hjulspår för att sedan övergå till något som liknade en enkel parkbro (en "spång" med lite träbalkar under bara). Att en lantlig dam kom mot oss och ledde sin cykel över bron/spången, ansåg jag ha något med hållfasthetsberäkningar att göra.

Ja, Anders B hade ju heller inte varit där tidigare... Men han hade kunnat klara av att backa alla de kilometrarna tillbaka om det blivit nödvändigt! Fast då hade jag gått och lagt mig som klart onyttig.

Men Anders bara tokgasade på som vanligt in i hjulspåren och över den klena bron gick det som en biltjuv medan jag gick in i förstadiet till katalepsi. Vi vägde ju som ett godståg. Med sina kalla nerver kunde han lika gärna spakat en jumbojet.

Naturligtvis var det rätt väg. Där här var före GPS!
För sent på arbetsdagen var vi där och det blev nytt boende över natten i den sköna bilen. Jag hade ju fri bäddning. Gästtoa fanns ute.

Omständigheter och nya körorder gjorde att korttrippen blev en rundresa på tre veckor.

Jag hängde på och ansåg att "vi" genast borde köra över till Tyskland och Berlin och köpa riktigt öl när vi ändå var på G


Där kunde jag säker "hitta". Men nix!
Det var nå´tt om milkostnader på några hundra kronor milen och visst sovbehov för föraren.
Nya kallingar fick köpas utrikes. Och jag fick mobilringa hem och till ett avtalat uppdrag och förklara mig!

Hem sedan, nää.

- Först en specialkörning till Norge med 40 ton fryst lax. Det tog lååång tid tid och låååga växlar i krypfilen i de branta backarna upp från norska gränstullen (Svinesund) nere på slätten.

Då hade vi först varit tvungna att lasta av alla (!) på kontinenten specialinköpta tunga kartonger med öl, vin å sprit som inte fick tas med in i Norge (inte EU).

Allt detta fick vi först köra till Köpenhamn och mellanlagra på hemlig plats tills laxpartiet var dumpat uppe vid en norsk fjord!
Man formligen kände att hela släpet gick i stå när laxstjärtarna blivit utslängda.

- Det var en resa det, skulle Lindeman och Hasse Alfredsson säga!


Hallå Anders B
, om du läser det här! Hör av dig i Gästboken om du vill. Tack för bäddningen i hytten var morgon och all annan service.
(Det hör till den absoluta ovanligheten att föraren/skepparen släpper den bekvämaste nedre slafen till en gäst.)


Dammsugare bättre förr
Som kontrast till den flådiga New Yorkern i Sverige har jag ägt en spröd 2-CV B 325, lillcittra, årsmodell 1957. Med ett riktigt Stockholmsnummer: A 99994, som jag ensam kört en gång till Östberlin. Den hade ännu inte tre sidofönster som man ser på senare bilar. Ljustuta? Glöm! Torkarna drevs "by wire" från framhjulet. Vid stopp kunde torkarna vevas för hand med en liten ratt.
Framdörrarna öppnades i bakkant, framsynt och självöppnande på grusväg!
Jag lackerade Cittran brandkårsröd med Electrolux dammsugare. Det kan man inte göra med dagens Hepacertifierade sugare...

Svenska Arméns Rid- och Körskola Strömsholm, RS.
Foto: Doktorinnan Astrid Svensson, Strömholm.
(Lillcittran är ännu inte rödlackat.)
Veterinärbostaden på Ridskolan, RS, där jag ofta var gäst.


Från Stockholm tog det 12 (!) timmar att köra nonstop till Trelleborg och färjan mot Östtyskland. Men så var bilen åxå på hela 325 kubik boxermotor laddad med tre paraplyväxlar. 
12,5 (små) ponnyhästar höll härligheten i gång i hygglig rask trav. Min gammelmotorcykel, TWN Boss 350 har 16,0 hästar vid 3 800 v/m. Om man har Bingförgasaren. Och min encylindriga offroadare Yamaha XT 350 på 350 cc har 33 hästar!
Ett jätteplus på 2-CV-utflykt: Handgas!

Ett klent mål
Men borttagna framdörrar (lätt) och hela tygtaket öppnat, var Cittran en främmande och lättfotad fågel i trafiken. Och lättskjuten på vägen. En EU-moppe manglar den.

blåljus var
rödljus
En häftig "tjänstebil" ett långt tag uppe i Bergslagsskogarna var ridskolans och gårdens utryckningsröda Willys-Overland FWD Stationsvagn 1952, högerstyrd med milesmätare, inköpt av min chef, kapten Göran B, från dåvarande Räddningskåren i Stockholm. En skapelse av den kände entreprenören Raymond Sjöqvist med stort garage på Vanadisplan i Vasastaden.
Timdebiteringen för bärgning var då 36 kronor i timmen enligt en bevarad faktura!
Med larmsiren och rödljus kvar i bilen.

- "Fri Väg"
larmade jag några gånger (maffigt att bara dundra förbi!) och då fanns det fortfarande respekt för utryckningsfordon minsann...
Det var väl bäst så, hade fortfarande bara motorcykelkörkort. Gick aldrig i körskola.
Fast den jeepen hann jag aldrig själv mecka med som tur var. Hade ju ridning och kurser tillsammans med kollegan Lasse S på flera platser varje dag i veckan.

En period i Stockholm med "civilt" jobb var jag av min VD (Sven L, koncernchef i svensk-danska Tranåsföretagen samt VD i stiftelsen "Konst på Kontor") tilldelad hans sommargröna Ford Customline 1956, AA 79519. Urbekvämt och representativt bland alla folkhemsbilar på den tiden ordet "förmånsvärde" och skattetillägg för fri bil inte var uppfunnet.

En ridlärartid
använde jag även en Chevrolet Herrgårdsvagn, modell 1952. Helsoffor och rattväxel. Till och från lektioner och uteridningar på två olika kursgårdar. En ljudlös statusbil den tiden som nästan lärde sig vägen själv till de olika festladorna uppe i länet. "Övningskörde" den en gång med motorcykelkort i 165 km på mätaren med 5-6 passagerare. Omdömeslöst samt preskriberat.
Och vingligt (den här modellen hade just inga styrfenor bak).
En generös biltillgång för mitt körande i jobb och fritid.
(Lasse S, om du läser: Kommer du ihåg...)

En vanlig dag på jobbet
.
Har några stora skolhästar ute på tur, från vänster: Diana (Ewa M.), Illustra, Svarten (Marika W.)
Foto: G. Muhr.
Tack: Maurizio som digitaliserat bilden och kört den i PhotoShop.


JÄMFÖR MED MIN EGEN URSPRUNGSBILD!
Med okunnig digitalisering ser man fula pixel.

(16 mm filmkassett, negativ inte större än tumnageln! Min lilla
Minolta 16-kamera fick rum i ett cigarettpaket och kunde vara
med i bröstfickan.)
 


Bilkort sex år för sent.
Chevan körde jag upp med för bilkortet i lilla staden Lindesberg. Så helt ovan med kalasåk var jag inte.
Fattas bara att uppkörningen inte skulle gå bra, jag hade kört bil från 12-årsåldern - samtidigt som jag började med moppetrim.


Stockholm - ett annat finåk
Var en sober "fenmerca", MB 220 S, 1960, med stående hastighetsmätare med termometerskala. Fenmercan är evigt och orättvist förtalad som oskön i många bilböcker. Säkert på grund av avundsjuka. 
Mercedesen fick jag köpa in i jobbet för 10 617 kr från Förenade Bil AB. En fyra års lågmilare. 
Motorn totalskar året efter för mig under en resa från Köpenhamnskontoret och kostade lika mycket till i reparation. Inte kul att ha ansvarat för köpet av den lyxiga bilen då...

Kostsam konstutställning
Den dryga tiden det tog att reparera det dyra motorraset, tillbringade jag på klassiska Kristina Nilsson-gården (efter den världsberömda sångerskan) i Skåne och hade där en omskriven konstutställning för stiftelsen "Konst på Kontor" som jag var inblandad i. Något blev i alla fall gjort för bilkostnader och traktamenten.
Och jag har fått några tavlor själv av de då unga konstnärerna i ropet.

Ribban sänktes

Sedan har det gått utför med den lånade bilstassen... 
I anställningarna som assistent till VD samt som ridlärare på Vällingby Ridhus AB och kurschef  på landet - sommartid - kör jag sedan en ny tvåtakts-SAAB med frihjul (den har jag krockat med), Ford Taunus och Peugeot 404 (på Gudhammar). Blandad kompott.
Alla med betydligt mer bil "för kronan" än de tidigare finlirarna!

Surrigt med kronologin? Närå...
Jobbet för VD hade jag dagtid. Ridlärartjänsten var kvällslektioner i fina stora ridhuset i Grimsta som kollegan och ridskolechefen Olle (Olle Lindström) låtit bygga (Stockholms Stad stod för det påkostade bygget) samt att jag svarade för ridlektioner och uteridning alla lördagar och söndagar under höst- och vårterminen. På somrarna, med lite extra ledigheter, var jag borta som ridkurschef.
Såg aldrig jobben som arbeten, jag levde med dem.

Mycket underlättades av att min VD var vän till Olle på Vällingby Ridhus, och att VD var hästintresserad samt hans barn ett tag var ridelever till mig och Olle både i Stockholm och på sommarkurser.

Senare bil
Vår familjs första Volvo, 245 GLT, "glidaråket" (för många år sedan) med den häftiga franska sexcylindriga B28-motorn på 155 hästar, drog ofantliga mängder soppa med sin trestegs automatl!


Men morrade imponerande - åtminstone för mig som var van med några hästar i taget. En krallig och bra motor - men bara så länge den är ny med garanti!

Som beg i andra hand är det upplagt för kraftord...
Vännen Conny i Dalarna tyckte det var så bedrövligt med soppatjyven att han bytte både motor och växellåda (4-stegs) på Volvon senare.
Tack rektor Conny, om du kommer ihåg Ingelas bil!


Lätt gå på pumpen
På gamla V6-motorn lyckades jag med konststycket att själv byta vattenpump på radhusparkeringen. Hustrun Ingela (då sambo) fick agera precisionslyft med hjälp av säkringslinor och huven som lyftarm!
Ingela minns det som i går.

Bilia ville knappt ta jobbet som innebar fullständig demontering av, som det kallas, "pallet", allt det myckna ovanför motorn - en komplett insprutningsfabrik med rör, slangar, elledningar, kopplingar och O-ringar. Vattenpumpanslutningarna ligger på säkert djup mellan cylinderraderna i vinkelblocket! Under allt ovanför...
Pumpkonstruktören borde få straffpisk samt stängas in med glykolångorna under V6-huven.

Kolla gärna ett sådant motorrum. En nerramlad skruv är en förlorad skruv! Tappar man tålamodet här och blir våldsam går allt sönder.

Det är inte mycket roligare att skruva brittiska specialgängor och tummått och tekniska egenheter på en femtiotals-Rover! Lösningen av hur handbromsen skall/borde fungera i baktrummorna på Rover P4-Series, är rena skämtet.

Vattenpumpsbytet skulle kosta nästan som en ny bil. Nu vet jag själv. Men svettigt skruva B28. Den senare B280-motorn har en något lättsammare inställning till ett pumpbyte. Och en bättre vinkel mellan cylinderbankarna. Men röd flagg! Fanns även en B27.
Ser annons på gamla 260 V6-bilar ibland (vår 245 med V6:an var en försöksmodell till kommande 760 V6).

BERTONE´S LAME DUCK
Som en kuriositet vill jag nämna att Volvos en gång så stolt lanserade "lyxkupé", 262C (1977-81), ritad av Bertone, med JUST den dysfunktionella V6-an (inre blödningar efter tusen mil) - är intagen i den brittiska upplagan av "The World`s Worst Cars" (2005)!

I gott sällskap med Volvo 340 samt den hiskeliga Rolls-Royce Camargue (1975-85), den stora vita elefanten!
Där passar de bäst.

Var det fransmännen som uppfann det otäcka uttrycket "fodersänkning"? Det som fimpade de flesta Volvo 260-bilarna. Samt de stora franska P- och R- "lyx"-bilarna med samma sköra lättmetallspis.

Får väl erkänna innehav av ett antal VW-bubblor.

Här måste du vara inloggad för att få läsa mer om min ljusgrå AA 32115, min första Folka. Jag kan i alla fall avslöja att vi var två ryttarkollegor som lägrade Öland. Den ena finns här i bild.

 
Så här ser ett äldre regbevis för bil ut. Folkan var tillräckligt snygg för att ha i tjänsten. Dyr, köpt på abis. Den höll i många år.


Jag var till och från kyrkobokförd på det stora godset Gudhammars Egendom som synes. Disponerade ett rum i stora herrgården samt ett hus bredvid där man kunde ha både häst och fest inne!
Då hette jag Calamnius-Kianto även i bilregistret. Vid dataomläggningen av folkbokföringen försvann C:et men fanns kvar länge i mina bankleg och tjänsteläg.

Fransk trasselbil
Och en Renault 16 med den helt oförtjänta utnämningen "Årets Bil". De nyttigaste bilarna har varit frambyggda Ford Transit V4 med stort kapellflak samt en dito Ford som skåpbil med långa chassit.
 
"Affe"-kompisen, ALF 189, på viktigt uppdrag. Hade en fastbultat mobiltelefonanläggning på bakväggen och stor antenn på taket. Inget fisig litet som i dag. Den här funkade i alla lägen - överallt.

Och King Cab Pickup som då hette Datsun. Den drog omkring med mina motorcyklar på jobbet (ute i fält) och till och från Dalarna.

En riktig ryssbil med fyrhjulsdrift var (Lada) Nivan. Vattenfallsljusblå och stod förrådsuppställd två år i den stora energikoncernen. Ryssen renoverade jag och äldre sonen Magnus L hela bromssystemet på och lite annat samt bytte inredning. Allt var råbarkat och vettigt (med vassa kanter) att pilla med. Här var det vanlig grovmekanik.

Lite som den massiva 32-tons sovjetiska T-34 från kriget (jag har varit inne i en ärrad T-stridsvagn långt ute i Ryska Fjärrkarelen).  
Finnarna kallade den under kriget för "Sotka" - Anden, en dödligt farlig fågel att försöka skjuta eller spränga...

Den som har mött den annars så fredliga andfågel, här med en jättekanon, vaggande mot sig på finska dödens fält, glömmer nog inte!
(Jag ska skriva om "mina" stridsvagnar vid ett annat tillfälle.)

Min "lada" gav en hel hästhandlarvinst vid en senare försäljning.

I familjen finns det två Rover 105 S (innebär dubbla SU-förgasare - inte att leka med när de ska kalibreras), båda årsmodell 1957. De är kvar sedan 35 år tillbaka. En i fint varmgarage, högerstyrd, med min egen renoverade röda skinnklädsel, separata stolar med armstöd fram samt sollucka. Den andra i 1/2-muggigt skick, v-styrd och uppställd i kall lada.
Okul.
Plus att jag själv har skrotat en Rover P4 Saloon 75, årsmodell -55, den med de "snipiga" karosslinjerna över flyglarna, regnr ABR 271. Har delar att ta av om man bara begrep vad det är.

Båda bilarna lider av samma krämpor:
1. Spricka i den långa lättmetalltoppen (2,7 liter).
2. Brända avgasventiler
   (den så kallade T-toppmotorn kyler inte utblåset på sidan).
3. Fastkört bromssystem.
4. Havererad elektrisk bensinpump.

Om ni inte vet det, Lucas-elsystem.
Och plusjordat!!


Två veteranhojar är bevarade. Även dessa sedan många år. En är inte helt komplett.
TWN Typ 350 (tyska Triumph Werke Nürnberg AG), årsmodell 1954 och 1955.  Den ena med Steib LS 200 orginal sidovagn, märkt AB Motorkraft Stockholm. Båda är modell TWN Boss med 344-kubiksmotorn. Även här en säregen motor, tvåtakt med dubbelkolv.
Kolvarna sitter på gemensam vevstake och går PARALLELLT i slaget. 
Utan balanseringsvinst med andra ord. Och risk för överhettning på kolvarnas insida.

En smygande intruder till Volvos franska V6-missfoster månne med sina fodersänkningar? 

Båda hojarna har det åtråvärda "Matching Numbers", det vill säga de har samma chassinummer som motornummer! (Fahrgest. Nr 357 164 resp Fahrgest. Nr 358 097.)

TWN:s onödigt innovativa dubbelkolv är en teknisk bestraffning på samma nivå som vänsterkick på en motorcykel.
Samma v-kick har min K.T.M. Adventure (som jag fått överta som ny direkt från Österrike 1998).
Med nästan 12:1 (tolv) i kompressionsförhållande är det som att kicka igång SJ:s diesellok.
Bara den resliga yngre sonen Niklas L, har lyckats sparka i gång den kärva KTM:en!
Jämförelse: TWN Boss-motorn, 344 cc, har ett komp på 6,1:1!

K.T.M.
KTM 640 Adventure Rally Dakar 98, 1998
 
K.T.M. under sin inkörning som ny, 2 x 25 mil, i regn...

 
K.T.M. Sonen Niklas kört upp till Dalarna elva år senare.

Jag fick ta emot den allra första modellen av nya Adventure året 1998. Det första egna fabriksnya åket för mig någonsin. Kom hem till tomten i stor flygfraktlåda direkt från fabriken i Mattighofen, Österrike. Fortfarande står det i ägarhandlingarna "0" (noll) ägare före mig!
Den har tre gånger så hög effekt som min första Folkvagn. Och nästan dubbla tanken.

När typning på KTM:en, registreringsbesiktningar och ombyggnaden (hojen sänktes) på Stötdämparexperten i Stockholm AB  var avklarade, körde jag in den 50 mil (på max 4 000 varv) fram o åter Dalarna i strålande regn.
Men så börjar regnumret på BHM, "- bara hans motorcykel".

Sedan genomgick den en riktig testtur uppe i Dalarnas på banade och obanade stigar tillsammans med vännen och enduroföraren Anders B samt min Yamaha XT 350 Offroad -86

Läs om Dalatesten 
genom att klicka uppe 
till vänster på
:
- Håll hårt i K.T.M.
 
(Uppdat 22/9 -09)

Skriver tidigare att jag kört eller rentav ägt två- tre och fyrhjuligt. Har inte varit i närheten av en enhjuling.

Men - jag har kört banddrivet i form av (OK, lånad) stridsvagn. Som ung (smal nog att glida in genom förararluckan i storlek som ett dasslock!) har jag fått provspaka de svenska stridsvagnarna modell/1940 och modell/37. Undrar vad Barnombudsmannen skulle säga i dag.

Den stora vagnen, strv m/40, hade
bromsstänger modell gärdesgårdsstörar - som i en gammal lingrävare. De första stridsvagnarna byggdes på gamla bandchassin.
Den "lilla" stridsvagnen, m/37, 4,5 ton, var egentligen en "kulsprutestridsvagn". Två man fick rum samtidigt i vagnen, en körde åket och en sköt vilt med de dubbla kulsprutorna.
Fart som en trimmad moppe i dag. En mina hade sprängt det nitade skrovet till tändved.

Handsvett, oljerök, skakningar, slammer och motordån och muskelkramp skulle samsas med hörlursanvisningar om kurserna (fast jag fick köra med ÖPPEN förarlucka!).
Lite av gym.
Och ändå var mina promenadstyrningar bara från garageplan och lite rundturer på slätmark. Jag nådde inte riktigt fram till alla spakarna. Fast jag fick backa själv in en gång, säkert yngst i klassen...

Styr- och regelspakar och järnpedaler i en grävare m/ä. Tunga grejer. Det var inte mycket bättre i en stridsvagn från 1940-talet, det vet jag. Där skulle du dessutom trängas med kulspruta och kanonen.

Nog en prövning att köra så tungjobbat i ett skarpt läge! Här blev det ingen gäsp i styrhytten om kriget kommit till oss då på Pansarskjutfältet...

Och långt senare i livet (på tjänsteresa) körtur med den brittiska Centurion-stridsvagnen (52 ton, 650 hästars Rolls-Roycemotor), när den ännu var i tjänst på Pansarregementet P 3 nere i Sörmland.
- Nästan femtio år tidigare hade jag på samma plats mellan pappas knän fått styra den mäktiga svenska pansarbilen, "KP-Bilen", på P 3:s garageplan!

Här heter "Centurion" Stridsvagn 101 (eller 102). Jag fick prova bensinaren med automatlåda, tackar!

Och rattat Dodge Fargo modell 1942, USA 2/4-ton som "sommarbil" vid 12 år.


De här Fargon fick jag använda friskt några härliga somrar. Helt ensam lärde jag mig om fyrhjulsdrift och diffspärrar och vinschning. Sitter på kudde för att se bättre.
Körde aldrig i svår terräng, bara på de uppkörda stridsvagnsvägarna. Det gick inte att köra fel, man måste följa de djupa spåren.
En av de två öppna Dodge WC "Beep", Weapons Carrier med kapelltak, hade vält i backe och två värnplikiga dog. Läste även om den ruggiga olyckan i DN då!
De öppna Dodge-bilarna hade jag fått åka med tidigare år vid diverse rek-körningar.
Senare fick jag köra ut grejer till de civila skogshuggarna på flaket med "min" bil.
(Faktiskt var jag i mogen ålder själv nära att välta en stor specialbyggd Volvo FWD "Valpen" vid en testkörning ute vid Lunda i Stockholm. Det hade varit snyggt med yngsta sonen Niklas med som liten passagerare!)

Riktigt STORT.
Samt  styrt en känd större ångare en sträcka.
Och "slagit manöver" i maskinrummet för kursändring i en blivande katastrofbåt. Avslöjar kanske mer lite senare.

Och även HÖGT.
Jodå, har "chopprat". Hade flygtillstånd och militärt flygfototillstånd.

Här skakar och dundrar Jorden fram under mina gympadojor. Svårt att med spaken hovra ett aldrig så kort ögonblick!

HELIKOPTERSKOLAN.

Det jag skriver om...
Allt (nästan) är ju ändå preskriberat (samma sak som räddade skinnet på Skandia-tjuvarna när Lagen hade tappat all gnista).

Min absolut STÖRSTA vagnpark var alla mina Tekno (danska) och Dinky Toys-fordon. Minst ett 25-tal.
I en sedan länge försvunnen sandlåda i Karlbergsparken körde jag med bilarna och byggde städer och gator för dem, med min kompis Olof och hans egna bilar, när jag/vi, inte fick rida...
Okunniga föräldrar övertalade mig sedan att ge bort alla bilarna till en liten unge. Jag var ju "stor" nu och skulle både hinna rida mina hästar och gå i skolan.

Kan se mina fina modellbilar framför mig än. De vore värda en skön slant i dag! Lita inte på dumma föräldrar...
Till all lycka har jag kunnat behålla Dinky SuperToys Foden 8-Wheeler Flat Truck, 4-axlad lastbil årsmodell 1952, med kättingflak. Och modellcittran 2-CV Dinky Toys N:o 558, penselmålad av mig i min riktiga Cittras röda brandkårsfärg.


Rosten tog resten av många mina åk.
Men hästarna lever kvar i mitt minne!
Tack vännerna.


Ångan stiger inte längre mot himlen
Den svenska strategiska ångloksreserven.
Det var rätt tänkt - då.
Vid en nationell energiavspärrning skulle landets strategiska transporter (rikshushållsförnödigheter) köras med ved- och koleldning...


UTSKROTADE
Nu har ångloken under "största möjliga tystnad" åter blivit metallsmältor.
Jag var med om att på betald tid bilddokumentera och beskriva utfasningen av några av beredskapsloken på hemlig plats.

Står på rad för att blåsa fritt spår till lokens Himmel. Fotoförbud och Skyddsobjekt enl Länsstyrelsebeslut. Smygfoto under olaga intrång på trafikerad banvall.
De här loken kommer från militära beredskapsförråd i Norrland.

Trötta och rostiga, eller ibland i stort sett i nyskick,
- har loken stått och väntat under det kalla kriget
- ingen kan köra ånglok längre
- en epok går i graven
Och dagens signalsystem (ingen flaggar för hand längre) skulle ändå inte funka vid en elsmäll och då hindra all tågföring.

På hemlig plats. Nu är det inte långt kvar.

På hemlig plats. Dödsstöten sätts in. Ångtuberna var här ohjälpligt förstörda av tiden.

Men lite blev kvar:

Som minne från uppdraget har jag fått lokförarens stol från Lok 1918 samt den stora pådragsstången.

Lokförarstol 1918. Satt med avfjädring till vänster och svänbar i loket. Gåva 2001.
Nu monterad ute på vår veranda.

Samt det JÄTTELIKA "kopplet" - sitter mellan loket/tendern och själva tågsättet, klarar 600 ton, väger som en häst! En lårtjock smidd stållänk med två "ögglor", allt bakom loket dras av kopplet.
Ligger nedsänkt i mark vid vår entré.
Det är annat än de fnuttiga dagiskopplingarna på pendeltågen.
Stolen kan man provsitta på vår uteveranda.

Vet man inte om platsen, hittar man inte hit...
Det skiljer cirka hundra ton i vikt mellan dessa. "Affe" ska nu ta hem det tunga lokkopplet till Stockholm.

Allt var hemligt om loken, uppställningsplatser och antal, i alla år. Länge en försvarshemlighet. 
Nu finns ånglok bara på järnvägsmuseérna och som sönderskurna delar i skrotlådor skeppade till Kina.

 
 
Ett gammalt ånglok i slutlig vila? För tungt och för dyrt och för svårt att ta hand om.

De stolta gamla svenska ångloken, järnvägens tunga patriarker, gömda och glömda, har stått i väntan på "Om kriget kommer" (se gamle minns nog broschyren).

Magiskt: Utstrålar fortfarande rå kraft.

BEREDSKAPSÅNGLOKEN 
Från beredskapstiden och andra världskriget: Då vår "beredskap var god". 
Ångkraften skulle hålla Sverige rullande...
Ångtut är nu  minnen blott.


En undanskymd Gigant. Har en gång kostat som en livstidslön att bygga, nu fjättrad i den gamla banvallen.

KTM-foto MacAck.

Det här fotot är 10 år gammalt. Upptäckte loket en gång när jag rekade utefter nedlagda banvallar med den då nya offroadmotorcykeln KTM Adventure. 
Bild ur min informationsbroschyr 1999 till K.T.M.-återförsäljare i Sverige.
                                                   
Morddrama som förlamar
Om det ruggiga Uvbergsmordet på Ingelas ställe som fortfarande är olöst.

................"MED VACKRA OCH VRÅNGA HÄSTAR I 22 ÅR!".................. ........ Genom en oerhörd tur i livet har jag fått varit med om många ritter......... Faktiskt har jag en "fyrfota" gen i arv. Min farfar, hedersdoktorn Ilmari Kianto, körde egen ren med pulka på sin författargård uppe vid ryska gränsen! Djupt i mitt hjärta finns "mina" första hästar på Karlbergs Slott, när jag i unga år bodde där med mina föräldrar. Framför allt "Pira" (f. 1944, e. "Pommery") och apelkastade duktiga stoet "Garbo". Några år senare de härliga halvbloden "Ocarita", "Tiikeri", "Lojal" och snälla "Reidi", som jag red nästan varje dag och de andra hästarna på finska Nylands Brigad samt min "andraårskommendering" som lite av civil "gästelev" i dressyrklasser på Finlands militärridskola i Niniisalo. Hästarna på Vällingby Ridhus - inte minst vackra skimmeln "Narr" (finsk uppfödning på Rabbelugn, se nedan). Yvonne Lindström började senare att framgångsrikt tävla på "Narr". Jag kom den här tiden att bo nästan ensam på slott nummer två, det stora, dystra och kalla greve Bondes Hässelby Slott. Sedan alla hästarna på Elversbacke Ridskola, "Lillan", "Svarten" (från Strömsholm), "Illustra" och "Rosula" och våra internatridläger där med alla ponnyhästarna. Sveriges största ridläger då! Exklusiv ridning på Strömsholmshästarna med gamle polaren och förre ridlärarkollegan Lasse, "infödd" på Arméns Rid- och körskola Strömsholm (nu advokat Lars Deckeman, se i min Gästbok). Lasses far var majoren och regementsveterinären Gunnar Svensson, aktad och fruktad hästkarl i varje tum! Olle Lindströms duktiga ponnyer ett antal somrar på Stockholms Stads Grinda ridläger i skärgården och tävlingshästarna hos ridkompisen Per Holst på ridskolan och Hufvudsta Ridklubb vid Hufvudsta Slott där Ingela och jag bodde. Ett rent furstligt boende med sex rum i fil, men med äkta 1700-tals standard, (d v s ALLT vatten fanns ute!). Tillsammans med vännen kaptenen och krigaren Göran Bånges hästar på Gudhammars Säteri och de flotta arabhästarna på gamla finska herrgården Rabbelugns Stuteri hos friherrinnorna Wrede, där jag ofta var gäst, har detta varit mitt livs "häst- och riduniversitet". Är djupt tacksam för alla dessa ryttarår som till stor del format mig till den jag är. MacAck, juli -09.


Till Dig läsare
www.macack.se är nydesignad med nu
totalt 59 bilder monterade (7 sep -09).
Utgivaren.

Den 15 sep: 70 bilder.
Bland annat har den spanska hingsten Kianto tillkommit.
Utgivaren.

Uppdatering 1 okt: Nu finns 77 bilder.
Utgivaren.

Uppdatering måndag 5 okt
: 82 bilder.
Bland annat har mysiga hästen Kuba på Enskede Ridskola samt schäfertjejen Akela tillkommit.
Utgivaren.

Startar ny uppdatering (bilder) söndag den 24 januari 2010.
Utgivaren.

Detta är till stor del en berättelse om de många hästarna i mitt tidigare ridlärarliv. 

Älskade hästar som nu finns bevarade djupt i mitt hjärtas hårddisk samt ett antal motoriserade hästar.
Famous US-Stallion "Kianto" at page n:o 57. 
 

Här är Pilgrim. I valvet bakom skymtar slottsgården.

Från min elvaårsålder på Karlbergs
Slott var hästarna till stor del mitt liv.
"Mina" två första hästar där hette Pira
respektive Garbo. Naturligtvis inte egna
hästar och inte min pappas heller. De
fina halvblodshästarna ingick i Kungliga
Krigsskolans officersutbildning då, när en
blivande officer självklart skulle kunna rida
(och dansa vals - även med de unga prinsessor
som oftast var med på Karlbergsbalerna
en gång i tiden).
 

Min första häst, älskade Garbo, årsbarn med mig!

Genom mitt boende på Karlberg fick jag delta i lektionsridningen (inte dansen) på kadetthästar och lånad tjänstehäst under ganska många år.
Det här var bakgrunden till att jag ett tag
var Sveriges yngste ridlärare vid 18 år.

 
Två tonåriga ridlärare. Vi rider till unghästarna Illustra (tv) och Rosula.

Mina "motorhästar" i livet har varit allt från 0,5 moppehästar till 300 amerikanska hästar. För att inte tala om cirka 650 pansarhästar...

Hästarna på fyra hovar har jag ridit och stundom kört.

NARR
Nog den vackraste häst jag haft förmånen att rida

Hässelby Slotts ängar vid Grimsta, år 1962.

Här på vännen Olles tjänstehäst, den vackra Narr, som jag hade en lång tid på mina uteridningar till Järva.
Foto: Hingstberidare Melker Nilsson, Flyinge Stuteri.


Narr på Slottsängen i Hässelby efter heldags uteritt till Järvafältet.


Till Dig besökare i min värld!
Alla är vi begåvade med förfäder.
Till stor del levde min släkt generationerna igenom i litteraturens och kyrkböckernas värld. Därför enkelt att följa leden bakåt.
Nu med arkiv som öppnats, internet och mormonernas mikrofotografering av vissa serier av kyrkböcker, är det möjligt för de flesta att skriva en släktkrönika.
Leden i de fyra gamla samhällsstånden går alla mer eller mindre att spåra i tiden.

Här är min reseberättelse från år noll:
😥(Observera att mångordigheten är satt i system.
Starten från nollan har tagit sin tid.

Som tur finns begreppet

"Tiden är till för att allt inte ska hända på en gång"!

Här är det långdraget.

Min hemsida har en omfattande textförlust från slutet på grund av redigeringsfel och ett olyckligt datoravbrott.

VARNING: Min berättelse innehåller dramatiska historier och avslöjanden som kan verka upprörande på känsliga personer!


Mina förfäder
På Trettonde Plats...
Calamnius är en 500 år gammal finlands-svensk prästsläkt.
 

1. Min farbror, kyrkoherde Otso Kianto.
2. Min farfar, filosofie magistern och hedersdoktorn, Ilmari Calamnius-Kianto.
3. Min farfarsfar, prosten ABC, August Benjamin Calamnius.


Jag tillhör släkten som den trettonde generationen.
I den mån jag avslöjar något om mig själv - ta inte efter.
Detta är en partsinlaga, tar inte upp allt som är ofördelaktigt för mig!

Det jag skriver är åtminstone absolut, och delvis, kanske helt  sant.
 

Med ett svårslaget och oberättigat egotrippat fokus på mig - vad annars?


Till stor del handlar det om hästarna i mitt tidigare ridlärararliv.

                             RESAN MED CALAMNIUS-SLÄKTEN
Hästnörd
Har haft tillkortakommanden, personligt, och på hästryggen. Några gånger har jag inte varit vin värd (eller kanske Kosken...) i dressyr på Finlands hästar. Började rida relativt sent - men ändå, alla hästar jag varit tillsammans med...

MacAck, i okt.

Finland var en gång Sveriges östra rikshalva  
Släkten har sitt ursprung i Umeå där anfadern, Östen Ångerman-Sursill, var fogde och bonde, född omkring 1480 på Västertegs By, Ångermanland. Sursill? - Ja, precis som det låter. Denna burgna Sursill-familj på frammarsch var bland annat en tidig grossist i surströmming, fortfarande en norrländsk delikatess. En hållbar och dyrbar handelsvara före kylskåpstiden. 
Socioekonomisk plattform fanns för ståndscirkulation och riksdaler till tidens kostsamma utbildningar. En son är Östen Eriksson-Sursill, fogde och nämndeman, född omkring 1520.
Denne Sursill´s döttrar, alla med vackra namn (se "Sursilliana"), blev stammödrar i flera kultursläkter i svenska och finska Österbotten. 

Petrus startar en ny prästsläkt 
Petrus Michaelis Arctophilacius, död 1609, gifter sig tidigt med en av de berömda Sursill-flickorna, Magdalena Östensdotter-Sursill, och den nya stammen begynner genom honom bli prästsläkt i Österbotten på sent 1500-tal. Man flyttade ofta karriär och bopålar mellan den finska och svenska kusten. Svenska och finska Österbotten hade goda sjöförbindelser tvärs över Östersjön. Ja, när vinden var tjänlig. Inga ofarliga resor precis!
Men gav många kulturella utbyten. Finland och Sverige var då ett rike. Som att i dag att pendla över
Öresundsbron. (Skåne och de andra länen borde skickas åter till Danmark!)

Källfakta
Släktens källor är prästlängder och kyrkböcker, herdaminnen, släktarkiv och givetvis det kända storverket Genealogia Sursilliana, "Calamnius i Finland" med den befryndade grevliga ätten Kalling på Finska Riddarhuset och Svenska Riddarhuset.
Men släktdokument har gått förlorade i kriget. Hos farfar under vinterkriget. Hos min ena farbror vid ryssens erövring av staden Viborg (nu ryska Wyborg), och så vidare...

Genealogia Sursilliana är, troligtvis med viss rätt, kritiserad för brister. Men den stöder sig på en oerhörd omfattande källskriftsundersökning utförda av vice Pastoren Elias Robert Alcenius samt Biskopen, Doctor Johannes Elai Terserus under ett antal mödosamma forskningsår.
I tidens anda var alla titlar noga utsatta. Kunna latin, ryska, svenska och finska var absoluta förutsättningar.

Prästkorset dög som adelskrona
Det förekom att högre rankade präster erbjöds adelskap, ett erbjudande som de ofta nog, underdånigt hos Hans Kungliga Majestät (under den gamla svenska tiden), alternativt Hans Kejserliga Majestät (ryske tsaren var Storfurste av Finland från 29 mars år 1809), anhöll skulle övergå till äldste sonen.

Calamniussläkten var svenska undersåtar i det gamla riksriket i 300 år, ryska kejserliga undersåtar (med finskt pass) i Storfurstendömet under 109 år och sedan republikaner i det nya Finland under 90 år.

Präst, greve, rörpulare eller hovslagare
"Högvördiga Prästerskapet" (som det heter till den sista Ståndsriksdagen år 1866 i Sverige), var gärna kvar i sitt stånd som hade tidens vördsamma aktning. Präst då hade status som minst programledare, VVS-montör eller hockeystjärna.
Eller vågar man påstå att prästen då var hästvärldens motsvarighet till högstatusyrket hovslagare i dag?
Men en kommunikativt specialist i vår kultur!

Enda yrkesgruppen som proffstalar lika vackert om de döda som om de levande. 
Präst är per definition en person som begravningstalar väl om folk han inte känner, inför folk som väl känner den han talar om!

Sant eller ej, men man bör fundera. Trösten behöver vi, den dagen, absolut!

Gud, präst, skogshuggare eller prins
Den kände svenske gamle stjärnadvokaten Henning Sjöström, skriver i sin bok Männen från byn, att de gamla på hans födelseby såg juristexamen som ingenting mot en riktig skogsarbetare. Men präst - det var finare än en prins av blodet!  
I varje fall stod kyrkoherden närmast Gud...

Då var religion inget att skoja med. Kyrkoplikt var lag. Och husförhören (också reglerad i lag) kunde knäcka en stursk allmoge. Överheten bar inte korset och svärdet förgäves. Kyrkan var ett maktinstrument för staten med en långt gående myndighetsutövning: skattelängderna, soldatutskrivningen, personbetygen, "fattigintyg", flyttbetygen samt inte minst guds- och könstukten! I Bibeln stod sanningen.

Inte undra på att förtryckta grupper med tiden började protestera mot "svartrockarnas" välde.
Den sociala utvecklingen och den politiska kunskapen före 1840-50-talet var i stort sett noll. Prästgården och herrgården var i bästa fall spridare av kultur och kanske nya odlingsrön. Under 1800-talets senare hälft påverkade sedan bland annat järnvägsutbyggnaden (och femtio år senare cykeln!) allmogens rörligheten.
Gårdens, byns och socknens isolering minskade.
Stationsinspektorn, postmästaren och folkskoleläraren blev tillsammans med landsfiskalen och patron den nya tidens ståndspersoner. Med provinsialläkarorganisationen framväxt från början på 1800-talet uppstod en naturvetenskaplig kompetens i regionen. Industrialiseringen spadvände sedan det gamla samhället. Men långt kvar till ett finskt "folkhem".
Men finska inbördeskriget 1918 (eller "klasskriget" eller "frihetskriget", beroende på utgångspunkt) kom att förgifta nationen under generationer.

I gammal tid var det vanligt med täta sociala kopplingar mellan prästeståndet och adeln. De hade ju latinet och de statliga ämbetena som en gemensam värdegrund. En adeliga jänta kunde giftas bort till en hugad präst utan att det sågs som en gruvlig mesallians. Selma Lagerlöf berättar om Charlotte Löwensköld som förlovar sig med prästen Ekenstedt. Lagerlöf var väl bekant med dessa kretsar som dotter till löjtnanten och godsägaren på Mårbacka. (Men Charlottes förhållande spricker under stor dramatik.)
Grangärde Prästgård
Nej, inte en dumdryg prost till

Jag hade en gång gravallvarliga funderingar på att bli präst.
Hade kommit en bit på den utmanande bildningsvägen. Gick nu på universitetet och skrivit två-betygsuppsatsen i idé- och lärdomshistora samt läst teoretisk filosofi. Var antagen som "gästelev" kommande år på Institutet för Social forskning för att läsa arbetssociologisk teori.
Fick därför möjlighet att försöka "snedda" in på teologie kanden i Uppsala. Nästan som ett inhopp från gatan. Prästbristen var säkert skriande. Hade börjat läsa på den spärrade kulturkommunikationslinjen men gått vidare för att studera som samhällsvetare. 
😲
Ett klart problem med prästgård!
Min hustru Ingela kunde inte under några förhållanden rekommendera mig som präst...
Jag hade dumt nog berättat att jag såg den tjusiga prästgården med 20 rum - att samla värdsliga saker i - framför mig. Prästgården i Grangärde Kyrkby, som jag sett i många år, var klart ståndsmässig. Men tji garage tror jag. 

På tänkta prästgården kunde jag mecka bil och köra motorcykel. Gårdskarl kunde jag vara själv. Rentav ha en mysig ridhäst på stället.
Jag saknade mina gamla hästar så!

Möjligt med Bellman i Himlen?
En bekant kyrkoherde berättade för mig varför han blev präst: "Gud tog tag i mig".
Tyckte jag var jätte-erfaren om jordelivet som överlevt som ungt motorcykelbud i Gamla Klara, kört tankbil i svarta vinternatten, jobbat som kyrkovaktmästare (jo, kyrklig lite sådär) och byggt eget hus. Dessutom visste jag allt om sprit, fylla och rökning, olaga jakt, krutsprängning och Försvarets artilleriknallskott m/40, hästar och (ursäkta) något om vackra kvinnor.
Ja - därför fann jag Ingela.
Jag var allmänbildad till tusen och kunde redan då stava flära ård rätt. Ingela hade dessutom lärt mig köra slalom (ok, var inte helt nybörjare). En sen sexdebut är inte fel. Jag tror att avhållsamhet ökar ens IQ. Se bara på de katolska prästerna (ja - inte alla)!
Att kedjerökt smutsgula Caporal (senare Bellman) till häst var säkert ingen prästmerit.

Med livstycket mot Döden
Att i dag sitta till häst först i ryttarledet med en tänd cigarr i mungipan är väl som att gå på mässen packad och med öppen gylf! Ofint värre, skulle etikettförfattarinnan Magdalena Ribbing strängt säga!
Inte uppväxt med skyddshjälm, bilbälten eller flytväst. Men - med livstycke och strumpeband!
Det är här som svensk förnedrings-TV har sin idégrund. 
Ni som inte vet, glöm igen.


Borde anmälas till BO
Sommartid red man ibland i träskor, på vintern i keps och Bellman. Motorcykel kördes i vindrufs, kortärmat och solglasögon (mot flugorna). Småbåtskajkandet som liten pojke med den läckande segelkanoten på sommarön i Utö-viken blir underkänt av Barnombudsmannen.
Det var bättre förr - och farligare!

Vintertid i Finland red jag i vit fårskinnspäls plus "ryssmössa", ja, i själva verket heter den på oblygt finskt folkmål något som börjar på björn.... (och sovjetisk Nagant-pistol). Som taget ur en journalfilm som julhälsning till hemmafronten under krigsvintrarna.

Fortsätter som Otrogen
Men mig hade ingen Gud greppat och prästeriet lade jag ner. Eftersom jag blev utsparkad från Norra Latin före de klassiska språken, skulle jag fått storartade problem med latinet (och grekiskan som väl då var obligatorisk). Det blev ingen succession i prästledet. Men läran om de yttersta tingen - eskatologi - hade varit en spännande resa.
Det slapp ni, alla förfäder.
Senare blev jag antagen på Journalisthögskolan och började skriva i stället för att predika.
När jag ser det jag skrivit ibland, borde jag kanske valt prästbanan...
(Jag var några år redaktör och internkonsult i informationsteknik på Vattenfall. Skrev bland annat om kärnkraften.)

Då ryssen var Storfurste av Finland
Det stora genealogiska Sursilliana-verket är utgiven "af Consistorium Academicum vid Hans Kejserliga Majestät Alexander III Universitet i Finland, 24 Julii Anno 1847", (revidering från Chrnologien Sursilliana-käsikirjoitusessa, år 1747).
Jag har en senare facsimileupplaga på svenska och finska - en av få - av Sursilliana-verket. Varmt tack för den boken, broder Arto! Ett orginalex av förstautgåvan såldes på 1980-talet på Bokauktion för 5 000 kronor. 

Släktleden lever som nollor och ettor
Gemensamt ättenamn för de båda släktgrenarna Kalling och Calamnius före "Calamnius-latiniseringen" var Kalajokius, äv Calajokius (från Kalajoki Prästgårdår 1590). 
Åtskilliga gamla kultursläkter finns redovisade i Sursilliana. På weben finns Sursilliana, Sursill, Calamnius, Calamnius-Kianto, Kalling, Calajokius. Ni ser hur en del namn hänger ihop.  Många äro de digitala träffarna...

Quinnor räknas icke
I Calamnius-släkten finns även ett senare led, Kyrkoherden och kontraktsprosten Gabriel Calamnius (död 1673) i Kalajoki Socken, Finska Österbotten. Sedan gammalt räknas bara släktled i "rakt nedstigande led", alltså på den så kallade svärdssidan, från fader till sonen!
Det kan man i dag har välgrundade åsikter om, men historien går inte backa. Förvisso ett intressant genusteoretiskt perspektiv. Men denna patriarkaliska struktur är ju inte bara en finsk finess...
Professorn i genuslära, Ebba Witt-Brattström formulerar gärna en vass Q-märkt kommentar att trycka till här. Eller hur Ebba? (Skriv i Gästboken då.)
Gånge hatt till - huva från, står det i gamla Landskapslagen (jämför med 1734 års Lag). Men Finland var före Sverige med att införa kvinnlig rösträtt.


Lever kvar som frimärke
Min pappa Weijo, död 1944 under fortsättningskriget, var yngste son till författaren, filosofie doktor hc Ilmari Calamnius-Kianto - min farfar. Min finska pappa hade tre bröder.
Farfar finns utgiven på finska statens frimärke (vid 100-års jubileumet 1984) under namnet Ilmari Kianto. Kianto var min farfars tagna författarnamn, jag bär hans efternamn.

KIANTO ÄR VÄRLDSBERÖMT I HÄSTVÄRLDEN!
Kianto är en otroligt vacker "Pure Spanish Andalusian Stallion - Pura Raza Espanola", en spansk hingst som vunnit en massa championship och avlat otaliga stiliga hästar. Denne Kianto-hingst ägs av Jackass Mountain Ranch i delstaten Washington, USA.
Roligt för en gammal ryttare att bära ett sådant förnämligt hästnamn!
Ett märkligt internationellt sammanträffande.


Kianto. Berömd spansk hingst.
http://www.jackassmtranch.com

Efter mig kommer gossarna...
Min bror, född 1937, heter Calamnius-Kianto, likaså hans två (gifta) döttrar. De har till sina flicknamn dessutom lagt till resp husbondes släktnamn. Vojne, vojne. De skärpta döttrarna är båda socionomer - och mammor. De är således mina söners absolut närmaste kusiner. För min bror konstaterar att två bröder (ok, två systrar - kanske... eller tvillingar?) genetiskt står varandra så nära som det biologiskt är möjligt! 
Min bror har som befäl seglat båtsman och styrman på hav som jag inte kan hitta ens på Eniro! Jag som bara skärgårdsseglat!
Min lagvigda hustru - Ingela  - har kvar sitt flicknamn som efternamn. Våra söner har hennes efternamn. Äldre sonen, har mellannamnet Ilmari efter sin farfarsfar. Den yngre, har mellannamn efter sin farfar Weijo. Framtidens genealoger får bekymrat pilla sig i naveln!

Gosse N:o 1
Äldre sonen Magnus har Linnéa, Akela och Amiga och nytt dyrt hus tillsammans med sin Annelie S. Magnus jobbar i bilbranschen (så länge det nu håller) och påstår sig veta ALLT om SAAB. Deras dotter Linnéa går på dagis. Annelie är ridflicka och har haft egna hästar. Lilla Linnéa har både ridit och ryktat ponny. Hon når då upp till hovskägget ungefär. Ridhjälmen är stor som ett hus. Bild finns på hemsida (se nedan).  
Linnéa fick sommaren 2009 en lillasyster.
Barnbarnet Linnéa har en hemsida, skapad av mamma Annelie!
Nya lillasyster Julia, född 2009, har en egen sida på G.

Hundarna sätter på plats
Annelie vann SM i shettiskörning med sin häst för några år sedan. Vasst gjort. En till synes blid och väluppfostrad blondin som är riktigt fulduktig på grova ord om vagnshästen måste taggas! Do not mess!  Det är bara schäfrarna Akela och Amiga som sätter Annelie på plats! Nu jobbar hon yrkesmässigt med hundhållning och hunddressyr och är säkert MYCKET bestämd. Besök gärna söta hundarnas hemsida, Google: Akela Amiga😘

AKELA. "En grymt social schäferflicka", säger matte Annelié.

Gosse N:o 2

Niklas är sambo med Jessica i egen lägenhet. Jessica kommer från Grängesberg i Dalarna. De har känt varandra tidigare. Niklas har kört som en kär klockarkatt mellan Stockholm och Dalarna, lång tid!
Varför då? Svar: Uvberget (se längre fram).

Jag har tre svågrar, Ingelas lillebror Greger, stora systern Lenas man Gösta. Och Lena som svägerska. Gregers fru Siw som svägerska. Sedan min brors hustru Ewa som svägerska. Slutligen min syster Mariaana´s man, Janne, som svåger.

Yngre sonen Niklas har ärvt min samlargen. Även moppetrimkompetensen. Han har haft, tror jag, 20-30 bilar av mycket varierande standard - om man säger så!
Flera bilar har Niklas faktiskt lyckats att inte köra sönder! Men han är duktig på att laga. Ingenting är omöjligt för honom, säger hans Jessica.

Kan sy till Askungen
Jessica är en jävel på att sy mode. En flott balklänning är en baggis. Finkarna och flinka mössen i Askungen har inte en suck. Jag tror att Jessica i tysthet bestämmer mest hemma. Hon är verkligen inte lika pratig som jag.

Tack pojkar för att ni finns (och sköter er själva med era fruntimmer)!

Inför Döden
Hur lever jag vidare?
I denna skrivandets stund kommer jag hem från en begravning. 
I en varm och kärleksfull grannfamilj har hustrun Ulla avlidit. Ingela och jag har mött denna familj, pratat och jobbat tillsammans med dem och andra under städdagar och styrelsedagar från det vi byggt vårt radhus på Grantoppsgränd.
Då, för trettio år sedan, kommer Ulla med söta små lakan och örngott till vår förstfödda, att ha i barnvagnen - varsågod! Ärligt sagt, vi hade inte så mycket lakan att komma med...
Ulla var yngre än jag, när Döden tog tag i henne.
Inser nu att även en trettonde generation också bör försvinna (jag?) och bli en digital nolla i annalerna. I bästa fall lever jag kvar där.  
Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång - som det står i vackra Psalmen 297.
(Ovan publicering är med tillstånd från familjen.)

Döden kallas lite poetiskt för Den Långa Sömnen.
Hur det nu är med det. Skillnaden mellan att man faktiskt är död eller har sovit är:
Om du alls vaknar vid liv på morgonen kommer du ihåg att du somnat kvällen innan.


Från slott till radhuskoja
Utbildare i Ridklubben
Varför blev det så med alla olika namn? Jo, sönerna föddes som "oäktingar" minsann, eftersom Ingela och jag hade barn tillsammans som ogifta, ajaj... Då hade vi bott tillsammans ett antal år vid Hufvudsta Slott (strandtomt, med lånebåt, utsikt mot Essingen) och dessutom börjat bygga vårt blivande radhus i Hässelby.

Alltså finns det både äkta barn och oäkta ungar, påpekar jag noga för de luttrade sönerna.

Hufvudsta Slott
Hästar och Sjuglasvagn
Rider på jobbet

Ingelas och mitt boende vid Hufvudsta Slott var 99 procent omodernt.
Utedass och utevatten och 6 Ampere-ström. Men varma duschar klemar lätt bort män. Kalla avrivningar och toa kunde fixas i Hufvudstasjön.

Där vi bodde möttes den konspirerande högadeln i Anjala-förbundet vid planeringen av mordet på Gustaf III. I mitt stora arbetsrum på stället fann jag en högreståndstandborste i silver, stämpad 1771. Inkilad i en väggspricka med förstelnad spindelväv från tiden.
Jag kom att dela rum med de sammansvurna en gång till på den gamla finska herrgården vid Anjala.

Rysslig kanonefterfest
I slottsparken sköt vi med min ärvda ryska salutkanon som festeftersläckning. På gränsen mellan olagligt och kriminellt. Ingela sköt helt lagligt med mynningsladdaren! Ett engelskt Punt-Gun jättegevär, Westley & Richards, årsmodell 1830, som krävde stöttning för skytten av två extra man. Rekyl som efterbrännkammaren, EBK,  på ett J 35 Draken jaktplan (BÄST i världen då!). Annan skum skjutning är deletad. 
Tunga storbössan hänger nu säkert på väggen över denna skrivardator.

Min kära och vänsälla hustru Ingela var en duktig hoppryttare på Hufvudsta Ridklubb.
Där jag var ridlärare och kurschef under ett antal år.
Ingela hade ett förflutet som ung medryttare på kapplöpningshästar på Täby Galopp.


Helst red hon Hufvudsta Ridskolas Silver (någon gång Mister), hästar som även jag suttit upp på.
Ingelas älsklingshäst som liten flicka var russet Putte, en dum och vrång häst som mest gick till anfall. Borde bli korv. Den fick ändå följa med upp till släktgården i Dalarna sommartid. 

Ett tungt hembud
Hästarna hade Sigvard Liljegren köpt in under åren. Sigge var grundare av ridstallet i Hufvudsta som snart blev en stor och välkänd ridskola i AA-klass.
Vännen Sigvard fick inte se det fina resultatet av sin gärning. En livskris styrde ett obenhörligt förlopp. Min vän avslutade sitt liv i förtid. En stor tragedi.


Så här utanför protokollet,hade jag och Ingela inte alltid samma åsikter om hur en häst skulle ridas. Men ridlektionerna var mina... Och Ingela äter inte gärna Gustaf´s Korv. En Dala-delikatess med mustigt innehåll.

😘Sex och samlevnad i hästkretsar
Efter flera år av medias avslöjanden av sexskandaler på ridskolor (och även med ungdomsledare och konfirmandpräster), kan jag säga att superi och skörlevnad fanns i ridsporten.
"Fylleriet" begränsade sig till den privata sfären. Ingela och jag HADE mycket sena fester hemma i gamla Hufvudsta - med vuxet ridfolk! - Nemo Saltat Sobrius!
Men TV-bröllopet i Hemsöborna (om ni minns dyngraka prästen) var klart häftigare än festerna med våra kompisar.

Skörlevnaden var begränsad, även om ridlärare någorlunda nyktra - då för tiden - hade viss attraktion på krogen, men inte mer - och inte nu längre. Sexuellt utnyttjande fanns inte på skalan! Det kom senare, tyvärr. Unga och dumma rideleverna var inte värda att satsa på! Som ridlärare skulle man ohjälpligt förlora all form av auktoritet.

Den behövs absolut bland ryttare på 15-20 hästar i "lösdrift" ute på en väg eller koncentrerat i ett ridhus!
Visste jag annorlunda, skulle jag inte ta upp ämnet som nu många kan läsa, och komma ihåg hur det var! Skriv i min Gästbok om du vet.

😉Några av oss gifte oss hederligt med en ridelev. Ridhuschefen Olle och duktiga dressyrryttaren Yvonne (född Hedlund) är ett exempel. Ingela och jag ett annat, även om Ingela förnekar att jag var hennes ridlärare ett tag.
Bevis: Vi båda paren var med på varandras bröllop.

Hässelby Slott
Jag hade tidigare bott på pampiga Hässelby Slott, typ jätteomodernt, i flygeln. Var där ung ridlärare (efter Karlbergsboendet) på nya stora Vällingby Ridhus där Olle Lindström var VD. Olle blev sedan ägare av Solna Ridskola och Östertorps Stuteri, förutom Vällingby. Olle började med hästar i 16-årsåldern, då våra vägar möttes (vid Hässelby Slott), för att bli Sveriges "mesta" ridskoleägare. Med cirka 100 egna hästar. En företagsledares framgångssaga.

Utgivarens anmärkning
: Hässelby Slott är i dagarna (-08) sålt för 50 miljoner kronor. Borde lagt ett bud...

Jag har alltså lyckats bo på tre slott i god ordning; Karlberg (med mina svenska föräldrar), Hässelby samt Hufvudsta.


Förhör i nästa liv 
Nära till jobbet var det ju. Jag var nu kurschef för Hufvudsta Ridklubb och hade ridkurser (på Sigge Liljegrens uppdrag) på entreprenad för Solna Kommun. Gamle ridkompisen Per Holst var stallchef och hade sina egna lektioner för Hufvudsta Ridskola.
Pelle och jag och Lasse, från Strömsholm (nu Lars Deckeman)hade tidigare ridit olika hästar tillsammans upp i Bergslagen på Elversbacke Ridskola hos kapten Bånge. Redan då var Per "född" vass i sadeln. Han kunde "busta" vrånga hästar. Till exempel vår unghäst Vera på ridskolan. 
Mitt, Pelles och Lasses festande i Bergslagen - förlåt- när hästarna sov, får vi ridkamrater nog redovisa i nästa liv.


Den flotta ridhusanläggningen vid Hufvudsta Slott som Per nu är VD för, började de här åren byggas upp. Pelle blev en MYCKET framstående hoppryttare med en noggrann och pedantisk ridstil. Ja, ingen av oss gillade flängridning. Vi har sett många äldre och yngre som tyglat sina hästar både med okunnig entusiasmen och kunnigt godtycke...

Sigvard Liljegrens  och Per Holsts hästar på Hufvudsta Ridskola
Hufvudsta Ridklubb ägde inte hästarna utan var en idell förening som var avtalspartner till Solna Kommun som gav vissa stöd- och utbildningsbidrag. Kommunen ägde marken och husen. Hufvudsta Ridskola var hyresgäst med klubben som entreprenör. En lösning - dock inte helt problemfri - för att kombinera privatägandet (Liljegrens hästar) och en skattefinansierad fritidsverksamhet.
En kommun är inte proffs på att driva ridskola eller ridklubb.

I Hufvudsta Ridklubb svarade jag för ett antal rid- och teorilektioner med ryttarmärkesuppridning och teorikurser på olika nivåer.
Högstadiets ”Fritt valt arbete”, i hästkunskap, hade jag också några terminer. Det gick att välja "Häst och ridning" i skolan.
Även synskadade ungdomar från Tomtebodainstitutet var med i ridklubbens utbildning. ”Husmodersridning” hade jag på förmiddagarna.

🤩Det här var för trettio år sedan - då Husmödrar fanns! Barnen hade börjat rida ponny, mammorna ville hänga med, vanligt då - och idag. Hemmavarande ”latte-mammor” kunde i  lugn och ro få ridlektioner i egen takt. Många mammor blev hyfsat bra med tiden!

Hufvudsta Ridklubb är också tävlingsorganisationen, som ansluten till riksorganisationen Ridfrämjandet (hette så då), utfärdade tävlingslicenser och anordnade klubbtävlingar.
Hufvudstas elever blev RIKTIGT framstående tävlanden!


---------------------------------
TEXTAVBROTTTEXTAVBROTT
Sidan står under rekonstruktion efter förlust av av infört material.
Utgivaren


Så här gör man med trilskande datorer!

Mordet på Uvberget 
Den sköna karaktärsgården i Sunnansjö
De  tre syskonen Greger L, Lena F och min hustru Ingela äger gemensamt ett urtjusigt sjöställe, Uvberget, i Södra Dalarna, nära Grangärde Kyrkby.
 
Grangärde Kyrkby, sett från Uvberget.

En tillskapad "bergsmansgård" med åldriga loftgångsbodar som inramning. Rena turistbroschyren!

Uvbergets utedass (säg inte "torrtoalett") är byns äldsta byggnad, inventerad och registrerad av Länsantikvarieämbetet.
 

Utsikt från ett åldrigt dass en regnig sommardag.

Kulturminnesskyddat enlig lag. Där får ingen skita längre!

Två ängar, sluttning mot egen strand med vattenrätt. En av de få som brukar få upp gädda är Johan F - en av mina söners kusin.

Mycket kluckar på Uvberget...

Ja, faktiskt kan även en eka ligga vid sjöbastun och klucka. Med en tomtareal där vårt radhusområde i Hässelby får rum.
Klippa allt grönt tar mer än en dag!

Privilegiebrev på tackjärn
Gården har gått i arv i släkten sedan första världskriget
.
Ett "Hyttebrev" i orginal från 1860-kallt gav rätt till hyttedagar för järnsmide i den nu framgrävda hyttan på orten vissa dagar på året.

Men det fruktansvärda mordet belastar gården...
Uvbergsmördaren Granlund
Värre än på TV

Mer känt är stället för "Uvbergsmordet", som förlamade trakten år 1913. Mordet på änkefrun med de åtta (!) barnen på Uvbergets gård. Ett kärleksintrig som straffar TV-såporna. Det tragiska mordet skedde praktiskt taget på husets trappa! En riksnyhet då med krigsrubriker. Mördaren och en man till var dödligt kära i änkan på Uvberget.

Innehåller allt för en laddad dramafilm.
Svartsjuka, mord, mordbrand, ond bråd död.
Och en mördare som försvinner spårlöst.

Dessa väggar talar!
Uvbergsmördaren sköt av kärlek änkan med sitt gevär. Oklart om kalibern, försökt hitta data (armémauser - jaktgevär?).
Sedan sattes huset i brand.
Mördaren hade tidigare suttit fyra år på Långholmen för mordet på en lillpiga som avvisat honom. Även hon skjuten. Varför han släppts så fort har jag inte funnit uppgifter på.

Död söker hämnd
Många suckar i stockväggarna och fasansskrik kan höras ute en vinternatt. Kan vara den mördade modern som osaligt letar efter sina döda barn och söker hämnd på sin baneman.

Även nallen död
Mobilerna fungerar inte ibland. De störs ut av energivågor från den blåsvarta vattenytan veckan för dramat varje år. Elakartade pustar stiger då från dybotten och strandlinjen vibrerar hotfullt. En fördold smärta tonar in över gårdplanen som från en eolsharpa. Ingen kan förklara fenomenet.

De gamle på orten säger att det är Uvbergsmördaren som från djupet i sjöviken ropar ut sin ånger.

Han finns nog kvar...
Genomkusligt
. Än i dag vågar INGEN bo ensam på stället.
Teorier finns att mördaren hann fly till Amerika, eller dränkte sig själv nere vid bryggan eller mördades som hämnd av en annan inblandad man och finns nergrävd på Uvberget - någonstans! 

Fann förra sommaren ännu oidentifierade benrester vid gamla trädgårdmuren från sent 1800-tal. Oklart om det är djur eller människa (se bild).
Hittas inte mördarens kropp blir gården fördömd och måste behållas i evig tid.


Teknisk fysiker på mordjakt
Seglarvännen Anders Å, en gång forskningsingenjör på FOA och inte lättlurad, har lämnat en beedigad utsago av en remarkabel händelse en blåsvart natt på Uvberget. Anders är teknisk fysiker (KTH) och har ett vetenskapligt förhållningssätt till olika fenomen i naturen.

Står att läsa i min Gästbok! 


När regnbågen
går ner över Uvbergets Gammelbod, kan smärtan förlösas - en tid.

Många myter kring Uvbergsdramat
- Att Gammelbäcken på Uvberget rinner uppåt en viss ruggig mordnatt.
- Att mördarens lik ligger konserverat (som gruvdrängen "Fet-Mats" en gång) i ett äldre gruvhål (som nu fallit i glömska) på Uvberget. Han ska ha levt ohjälpligt fången på botten i gruvan under flera veckor. Hans rop på hjälp uppges blivit svagare och svagare, men ingen vågade sig dit då!
- Att en svartklädd otydlig skepnad med Remingtongevär syns vid den rivna ladugårdens stenmur vid änkans hus när månen står i nedan...

Någon gång 18 bilar...
Tänk om ägarnas farfar - förste ägaren - kaptenen i Kungl Intendenturkåren och gamle redaktören, Nils Styrbjörn, skulle kunna blicka ner och se att det nu finns datorstyrd värmepump på sitt åldriga Dalaställe.
Säkert skulle han ha åsikter om de horder av bilar (och knattrande lekfordon) som nu dräller omkring på gårdsplanen. Och allt annat motordrivet... Ett svart-vitt foto från tiden visar den enda bilen då, A-Ford årsmodell 1929 eller 1930.

Tre Nobelpris
De tre ägarsyskonen är sommaruppfödda på Uvberget i ALLA år
. Ses mer som 1/2-dalafolk än som skrikmåsar från nollåttaparkerna - nästan som ett Nobelpris i Dalarna!
Ägarnas fader, revisorn och kamreraren Ygge Styrbjörn, fanns på Uvbergets gård i inte mindre än 87 år! När det behövdes, talade han dalmål - om än inte fullständigt korrekt (han hade byråtjänst i Stockholm annars och förstörde lätt sitt flytande sommarspråk).
Själv är jag ju finne och står över sådant!

Inte ett lättskött pastorat (om man inte vore präst)

Ack så dyrbart - och svårt ibland att samäga - men tur, ingen av oss har ensamt råd att hålla gårdsarvet i gång! Ett ständigt framförflyttat underhållsbehov, med krav på nya friska tag.
Efter de tre delägarna i dag finns åtta arvingar. Dessa ska i sin tur samsas med de små barnen i ett tredje led som nu redan finns!
Många gräsklippare bliré...

Jag själv samäger en strandtomt på min farfars under Vinterkriget krigshärjade författargård i Nordfinland.
                                                           🤨
Sensationell vändning 4 december om mordet (morden) på Uvberget
FBI vill öppna Cold Case!

Amerikanska säkerhetstjänsten FBI, har efter uppgifterna i min Hemsida om att Uvbergsmördaren eventuellt flytt till USA år 1913, per telex begärt närmare uppgifter från mig och om Dalapolisen har kvar arkiv om mordutredningen.

Kan de benfynd (skelettdelar?) jag funnit vid den gamla stenmuren på tomten, utesluta att mördaren faktiskt lyckats komma till Amerika? Kan de ruggiga händelserna på gården vissa nätter indikera på att mördaren faktiskt är nedgrävd någonstans på gårdsmarken och inte hann rymma ur landet?

FBI vill ha en redogörelse för fyndplatsen och begär ut mina foton av fyndet. Brottsmyndigheten menar att INGEN mördare ska gå fri i Amerika, död eller levande. Man anar en förstucken kritik över den svenska polisiära hanteringen av det gamla brottet.

                                                            😮
Ninas Berättelse
- Ung, blyg och nygift anlände jag för första gången till Uvberget midsommaren år 1945. Tåg upp med polletterad cykel, trampar från Stensbo Station (nu sedan länge privatbostad) via Sunnansjö by till Uvberget på tidens smala grusvägar.

Nina har hög simultankapacitet. Rökning + mobil = inga problem.
 

- Lillboden på gården var rustad till brudparet av svärmor Ebba. Jag som van vid Sörmlands leende öppna nejder, drabbades av ångest för de stora mörka skogarna – och midsommaren då var isskåpskall! Trots en värmande make. Då tänkte jag: Jag vill bara hem till Mamma och Gerd (syster).
Av Nina Ulrika L, född Brandt.

Nina är min svärmor, och således maka till framlidne Ygge L.
Intervju Annandag Jul 2007.

Utgivarens anmärkning: ”Pollettering av cykel” är i dag ett helt okänt begrepp i Statens Järnvägar.

eila seppälä 12.06.2018 18:43

Hej Acke! Tack så mycket för den här intressanta och Fantastiska resan med din sällskap Mycket historia fick jag veta genom dig..Mvh..Eila Seppälä

Kerstin Stiby 16.01.2018 17:04

Fantastisk berättelse som gläder mig som en gång red i Hässelby på ängarna där innan Svenssons: KG Kalle, pappa Gösta och mamma Ingrid flyttade till Äppelviken.

Kevin Oskovich 28.05.2017 14:11

Very interesting Cousin! You've had quite a colorful life so far.

Jan-Erik Ambjörnsson 16.04.2017 14:50

Härlig, fängslande och personlig och beskrivning av dig och din familj Acke. Det slog mig, när jag scrollade vidare i din berättelse att vi har mycket gemensamt

Kath 02.11.2015 18:39

Jag ramlade in på den här sidan efter en sökning på sjuglasvagnen - och är riktigt häpen ... över vilken fantastisk sida det är. Säkert en av Sveriges bästa! :-

Kath 02.11.2015 18:40

skulle det vara.

Pär Anderzen 05.06.2014 22:11

En utsökt historia. Läsvärd för alla med rötter i historien!

Bo-Göran Lindh 19.01.2014 11:43

Mycket intressant sida med historiska perspektiv...

Madeleine 10.05.2013 11:21

Narr var min favorithäst på Vällingby ridskola i mitten av -60 talet. Ingen ville ha honom när vi skulle hoppa så han blev "över" till mig, som tur var!

Mauritz Ekenrot 01.12.2012 21:01

Det skrivs väldigt lite om polisen på den här sidan.

Kerstin Stiby f Råberg 28.11.2012 23:16

Härlig läsning. Våra vägar kanske korsades i Hässelby hos KG Svenssons pappa Gösta. Där red vi och KG när vi var små. Eller ganska unga.

Marianne Olsson 21.10.2010 18:29

Underbart att få ta del av Din släktberättelse Vilken tur att få hamna på dessa
välskrivna och intressanta sidor.
Mvh
Marianne

Joan Radway 19.03.2010 06:50

Hej Härligt värre med att landa på din sida. Råkade googla på hästgräsklippare. Kan du möjligtvis ställa upp som körinspektör för mig som ämnar köra turister?

Björn Å 18.02.2010 17:19

Hej Acke, det här är ju en helt fantastisk levnadsberättelse. Du måste se till att den inte försvinner i en rutten server. Tryck och bind in! Och fortsätt!

Desirée 05.02.2010 02:10

Hejsan. Det var kul att läsa om uvberget på din sida eftersom jag inte bor så långt bort från ert sommarhus i västansjö. man har vuxit upp med alla berättelser

Kanerva 20.12.2009 16:51

Hittade Din sida genom Nylands Brigads web i Finland. Har Du Din CV-2:a kvar?
Roland Kanerva

| Svar

Senaste kommentarer

12.06 | 18:43

Hej Acke! Tack så mycket för den här intressanta och Fantastiska resan med din sällskap Mycket historia fick jag veta genom dig..Mvh..Eila Seppälä

16.01 | 17:04

Fantastisk berättelse som gläder mig som en gång red i Hässelby på ängarna där innan Svenssons: KG Kalle, pappa Gösta och mamma Ingrid flyttade till Äppelviken.

28.05 | 14:11

Very interesting Cousin! You've had quite a colorful life so far.

16.04 | 14:50

Härlig, fängslande och personlig och beskrivning av dig och din familj Acke. Det slog mig, när jag scrollade vidare i din berättelse att vi har mycket gemensamt

12.06 | 18:43

Hej Acke! Tack så mycket för den här intressanta och Fantastiska resan med din sällskap Mycket historia fick jag veta genom dig..Mvh..Eila Seppälä

16.01 | 17:04

Fantastisk berättelse som gläder mig som en gång red i Hässelby på ängarna där innan Svenssons: KG Kalle, pappa Gösta och mamma Ingrid flyttade till Äppelviken.

28.05 | 14:11

Very interesting Cousin! You've had quite a colorful life so far.

16.04 | 14:50

Härlig, fängslande och personlig och beskrivning av dig och din familj Acke. Det slog mig, när jag scrollade vidare i din berättelse att vi har mycket gemensamt